Ju mer komplex en förändringsprocess är, desto mer skiljer sig ofta perspektiven hos de som behöver ta sig an den tillsammans. Känslan kan till och med vara att alla har helt skilda världsbilder. Inte för att några av dem inte har förstått, utan för att det helt enkelt inte finns något enskilt och allomfattande facit. Inte för historiebeskrivningen, inte för vägen framåt. Knappt för läget den aktuella dagen.
Utan lyssnande blir symptomen tydliga
Det kan ju låta problematiserande men behöver inte vara ett hinder, så länge kommunikationen fungerar. Men när den inte gör det är symptomen både tydliga och förödande för förändringsprocessen. Möten som skulle vara samskapande och konstruktiva fastnar i debatt och korslagda armar. Alla försöker stångande förklara sig fram, få de andra att förstå hur det är genom flera power points och höjda röster. Men möts bara av konkurrerande bilder, som skjuts in så fort en lucka ges. Förväntan på varandra minskar möte för möte, och tilliten med den. Nästa möte måste ägnas åt att förklara igen, tydligare. Men lyssnandet saknas, framdriften uteblir och någon agerar till slut ändå, tar ansvar för helheten utifrån den egna världsbilden och befäl över både aktiviteter och bredare kommunikation. Andra backar in i det egna hörnet. Väntar in att få säga ”vad var det jag sa”.
En fråga kan ha flera rätta svar
Jag har sett symptomen och hur svåra de är att både förutspå och navigera i. Det är inte intuitivt att det finns flera olika världsbilder som är rätt, samtidigt. Att de andra inte nödvändigtvis har fel, utan bara sitter på en annan stol med andra glasögon. Att världsbilderna dessutom hela tiden förändras hos var och en, utifrån den egna tolkningen av allt som sägs och sker. Eller att det faktumet behöver sätta tonen i dialogerna.
Där insikten finns ställs frågor för att förstå
Men där insikten om komplexiteten finns och kommunikationen fungerar är uttrycken lika tydliga. Man investerar tid för genuin dialog och gemensam förståelse, löpande och generöst. En investering som inte utgår ifrån att svaren kommer att vara enkla, eller blir tydliga så fort allas fakta kommer på samma bord. Och när dialogen förs så är den lyhörd. Alla försöker verkligen lyssna, öppet och nyfiket. Frågor ställs för att förstå, inte för att ifrågasätta. Det kan kanske aldrig landa i ett helt delat facit, men i alla fall en gemensam förståelse både för varandras perspektiv och vad de betyder för förändringsprocessen. Och i nästa möte kan man jobba sig vidare utifrån den.
PS: Jag inser nu att jag skriver ”där insikten finns”, ett uttryck för mitt eget facit. Kanske skulle jag lägga in brasklappen ”där min egen världsbild delas”.
Denna blogg har även blivit publicerad som krönika i Kvalitetsmagasinet nr 6 2020. Tidningen vänder sig till dig som arbetar professionellt med kvalitet och verksamhetsutveckling.
