Vi managementkonsulter är ofta ganska trogna vår egen syn på nycklarna till en effektiv organisation. Point of views och favoritmetoder varierar både mellan hela konsultbolag och till viss del även dess konsulter, men eftersom vi också är människor varierar den mer sällan hos den enskilde individen. Ju äldre vi blir, ju fastare blir vi dessutom i vår övertygelse. Det skulle liksom vara lite väl obekvämt, kanske till och med oseriöst, att ändra sig förmycket. Så man håller sig mer eller mindre till samma vokabulär. Målstyrning och balanced scorecard, lean, kundresor, portföljstyrning och nyttorealisering… Konceptfloran har när det kommer till kritan ändå varit lite som en färgpalett. Det finns inga felaktiga grundfärger, alla syftar i slutändan till högre effektivitet och nöjdare kunder. Det kan visserligen lätt bli gråbrunt när flera starka färger konkurrerar om precis samma yta, men kan man bara nyansera bilden brukar det kunna falla ut riktigt väl.
Självklarheter förändras
Själv har jag en bakgrund inom Lean, ISO9001 och SixSigma. Jag har hållit kvalitetsrevisioner, utbildat och talat mig varm om just dessa koncepts nycklar: Att minimera variationen, maximera förutsägbarheten och att ständigt söka grundorsakerna till stora som små avvikelser. De senaste åren har jag lagt de specifika modellerna lite på hyllan, utan att för den skull ta avstånd från kärnan i dem: Självklarheten att standardisering, stabilitet och små men ständiga förbättringar aldrig kan vara annat än bra.
Men så händer något fantastiskt intressant. Vi börjar inom Sonder nysta i en kollektiv känsla, stärkt av ett antal spaningar. Vi resonerar mer och mer kring begrepp som ökande förändringstakt och innovationskraft. Och plötsligt hör jag påståenden som ”En modern organisation kan inte fortsätta att sträva efter stabilitet och förutsägbarhet” och ”Lean kan till och med riskera att bli en motkraft för innovation”. Först har jag svårt att tro att jag hör rätt – Tills jag inser att orden kommer ifrån mig! Resonemanget utvecklades vidare men just nu vill jag stanna vid en mer övergripande reflektion.
Ett perspektivskifte
Jag tror nämligen att detta lilla perspektivskifte i vårt eget arbete kan spegla en viktig, mer komplex utmaning i många organisationer. Flera grundstenar i verksamhetsstyrningen kommer nämligen att behöva omprövas. För mig var det förvirrande och stundvis jobbigt att säga emot inte bara mig själv, utan också väldigt etablerade sanningar. Men den enda eviga sanningen i dessa sammanhang är väl egentligen att självklarheter förändras, och det i en ständigt ökande takt. Det som var optimalt för tio år sedan behöver inte nödvändigtvis vara det idag. Det som är rätt idag kan vara direkt fel om bara några år. Vi behöver alltså släppa all eventuell prestige och bli mer rörliga på alla plan – även där stabilitet länge setts som en kritisk framgångsfaktor
