Den organisation som har flest högpresterande individer borde vara den som presterar bäst. Självklart? Så hade det kanske varit om det inte vore för prestationsparadoxen.
Jag minns väl en föreläsning som jag gav för några år sedan för ledningen och medarbetarna i ett företag. När jag stod framför den fyllda föreläsningssalen slogs jag av den fantastiska energin som strålade mot mig från publiken. De var positiva, energiska och vältränade. Innan mig hade VD:n berättat om en stor kampanj som var på gång. Jag visste att de hade flera stora projekt som pågick parallellt. Några kollegor till mig hade varit inblandade i ett av dem.
När jag senare förhörde mig om hur det hade gått med projektet berättade mina kollegor att det aldrig hade fullföljts. Det hade stannat upp på halva vägen. Och det verkade vara symptomatiskt inom denna organisation av högpresterare. De startade projekt som de inte fullföljde. De lade ner mycket energi på saker som de inte fick något resultat av.
Labradorlycka
En kund till mig brukade tala om ”labradorlycka” för att beskriva hur folk likt glada labradorer springer mot nya spännande saker som händer, för att strax därpå springa mot nästa grej utan att stanna upp, tänka efter och prioritera. Inom vissa företag odlar man en prestationskultur där allt ska gå blixtsnabbt och där man satsar på att attrahera högpresterande individer som säger ja utan att sura eller rynka på pannan. Men deras individuella driv resulterar inte i att företaget rör sig särskilt snabbt framåt. Det blir som att köra en bil på ettans växel hela vägen. Motorn varvar för fullt men det går inte särskilt fort för det.
Lat och högpresterande VD
Det finns en prestationsparadox som handlar om att när man har en stor övervikt av högpresterande individer inom en organisation, presterar organisationen sämre på totalen än när man har en balans mellan högpresterare och mer eftertänksamma personer. Ett av de mest framgångsrika företag som jag någonsin har jobbat med hade en VD som av vissa beskrevs som lat. Han framstod inte som en person med extremt högt personligt driv, däremot var han fantastisk på att tänka strategiskt och på att få andra att prestera.
Mångfald är nyckeln
För att bemästra prestationsparadoxen behöver man skilja på vad som ger prestation hos en individ, respektive ett team och en organisation. Ett fotbollslag med 11 Zlatan skulle inte ens kvala in till allsvenskan. I ett team behöver det finnas individer som kompletterar varandra och kan spela som ett lag. Inom organisationen behöver det finnas en mångfald av personligheter och kompetenser för att klara av den höga komplexitet som organisationer lever i.
Det är dåligt för en organisation att enbart välja medarbetare utifrån personlig prestation och livsfarligt att välja chefer enbart efter hur de presterar som individer. Inom en organisation spelar man alltid lagspel och måste eftersträva att ha ett komplett lag som jobbar i samma riktning.
När ni rekryterar medarbetare nästa gång: Tänk på prestationsparadoxen och fundera på hur ni kan få in nya perspektiv i organisationen istället för att enbart se till de individuella egenskaperna.
