Första gången jag kom i kontakt med retrospektiv som koncept var för cirka 15 år sedan när jag var i min absoluta ”prime” av en medelmåttig innebandykarriär. Jag minns särskilt en träning där vi övade på vår nya powerplay-taktik. På ritblocket såg taktiken fruktansvärt effektiv ut, men i praktiken blev det rörigt när trettiotvå översteglöpningar, tretton diagonalpassningar och tjugotvå skottfinter skulle realiseras av ett gäng tonåringar som var höga på både adrenalin och pubertetstestosteron.
Första riktiga matchdagen var kommen och vi fick möjlighet att testa vårt nya ”högeffektiva” spelsätt. Direkt efter att visselpipans tjut markerade matchens avslut samlade vi upp oss i omklädningsrummet. ”Coach” (som han så klyschigt kallades) bad om vår uppmärksamhet varpå han ställde tre öppna frågor: Vad gick bra, vad gick mindre bra och vad ska vi göra annorlunda?
Retrospektiv som koncept och övning
Ett retrospektiv, även kallat retro, är en övning där en grupp individer gör en återblick med syfte att lära sig av det som varit. Det är ett koncept som är vanligt inom agila arbetsmetoder och förekommer ofta i samband med att en sprint (arbets- eller utvecklingsperiod) tar slut.
Jag brukar alltid inleda en retro med att tillsammans med gruppen skapa så kallade ”spelregler”. Exempelvis att alla åsikter ska respekteras, att alla ska få komma till tals utan att bli avbrutna och att enskilda individer inte ska vara föremål för kritik. Även om dessa typer av regler kan tyckas vara triviala, upplever jag att det finns ett stort värde i att gång efter gång upprepa vad gruppen tycker är viktigt inom ramen för övningen (retron). Detta då dessa spelregler tenderar att bli föremål för uppfyllnad även utanför den enskilda övningen och ”smittar av sig” till andra forum och situationer. Därefter ställer jag ofta en öppen fråga till gruppen likt: ”varför ska vi ha denna retro och varför är det viktigt?” för att skapa samsyn kring övningens syfte och mål.
Vidare brukar jag, likt ”coach”, använda mig av de tre tidigare nämnda frågeställningarna vid ett retrospektiv:
- Vad har gått bra?
- Vad har gått mindre bra?
- Vad ska vi göra annorlunda?
Dessa frågor har, åtminstone för mig, visat sig fungera perfekt oavsett ämne och kontext. Allt från innebandytaktik till lyckade eller misslyckade projekt. Jag tror att det beror på frågornas enkelhet och att dem främjar individuellt tolkningsutrymme, vilket för denna typ av övning är väldigt fördelaktigt.
Varför behöver vi retrospektiv?
Allt för ofta när ett projekt löper mot sitt slut har vi redan satt upp nya mål, aktiviteter och planerat in vad vi ska äta de kommande tio dagarna. Detta kommer absolut att generera någon form av objektiv produktivitet, men vi riskerar att tappa aspekter kring lärande, utveckling och riktning om vi inte stannar upp och blickar bakåt.
Att sätta fokus på utvärderingsfaser och försöka besvara frågor såsom vad har gjorts bra, respektive mindre bra behöver prioriteras. Vi får på så vis inte bara en möjlighet att producera lärande, utan även att använda perspektiv från alla deltagare. Dessa aspekter riskerar helt enkelt att tas för givet eller glömmas bort när vi hela tiden kör med gaspedalen. Ibland är bromsen, i kombination med sunt användande av backspegeln, din allra bästa vän i sökandet efter utveckling.
Låt lärdomarna lämna pappersstadiet!
Allt för ofta hör jag hur resultatet av retros inte blir mer än dokumentation där lärdomarna aldrig lämnar pappersstadiet. Det är A och O att gruppen faktiskt agerar på dessa lärdomar och att det finns organisatoriska strukturer som är mottagliga för denna form av konstanta utveckling (läs: förändring). Ett sätt att komma från denna fallgrop är att facilitatorn av retron summerar vilka lärdomar som producerats, och genom dessa skapa en samsyn om vilka aktiviteter som behövs ageras på. Dessa aktiviteter kan sedermera överlämnas till sprint-/projektansvarige som håller samman planering och prioritering.
En konstant utvecklingspuls
Så hur gick det till slut för vårt innebandylag och vårt nya förvirrande spelsätt? Jo, till en början var det lite av ett klassiskt magplask. Men i takt med att tiden gick och att vi aldrig tummade på användningen av retros så såg vi till att hela tiden bli bättre och ändra de aspekter som inte riktigt lirade. Samtidigt hade vi under utvecklingsresan en total samsyn och tog vara på det som vi gjorde särskilt bra. Ett koncept som över tid kom att resultera i seriens allra bästa powerplay.
Att lära tillsammans som grupp är en central del inom lagsport och bör även vara det på arbetsplatsen, särskilt då vår omgivning tenderar att vara alltmer föränderlig. Även om min så kallade ”innebandykarriär” sedan länge är avslutad så får jag vid varje retroövning en liten flashback till det svettiga omklädningsrummet.
Nu, mer än ett decennium senare, använder jag flitigt retros i mitt arbete. Idag är jag dock inte lite svettig under retros som på den gamla goda tiden och jag har om inte annat en betydligt mer restriktiv syn på att träna intervaller än tidigare.
Jenny har även skrivit en blogg om vikten av kontinuerliga retrospektiv, läs gärna den för mer inspiration!
